augusti 2, 2017 0

Bortskämd med svensk renlighet

By in Okategoriserade

På ett sätt är det skönt att vi inte har saker att fylla upp vårat hem med. Innan allt ska in på rätt ställen måste här städas!
När Martin och jag i juni var här tittade vi på i runda slängar 15 hus. Det hus som vi slutligen bestämde oss för var helt klart det fräschaste av dem! Ändå behöver det skrubbas.

Medan Martin gör sina första arbetsdagar drar jag och barnen på oss handskarna för lite grovjobb. Alla hyllor torkas av, väggar likaså. I Simons rum, som varit pysselrum, skrapar vi bort färgstänk från golv. I duschen sitter massa silikonrester kvar från någon tidigare hylla. Även fönsterna får sig en omgång och helt plötsligt kan ljuset flöda in och färgerna utanför lyser klart igen – underbart!

 

augusti 1, 2017 0

Uppdrag: komma in i det amerikanska samhället

By in Okategoriserade

Nyckeln till att få tillgång till det amerikanska samhället är ett socialförsäkringsnummer, ett amerikanskt mobilnummer och för barnens del en skola att gå till.

Första dagens uppdrag blev därför att ordna detta! Vi börjar med att åka tidigt till skolkontoret för att ansöka om skola till Simon och Linn. Inte mindre än 4 papper skulle fyllas i, varpå personalen när det var vår tur, ägnade många minuter för att skriva av de uppgifter som vi precis skrivit in. För att skriva in barnen behöver vi många dokument med oss. Vi måste kunna bevisa att vi bor på uppgiven adress, kontrakt och en räkning med våra namn duger. Likaså behöver vi papper med personbevis, vårt I-94 eller visum och så passen förstås. Nivån på barnens engelska fylls i, på vilket språk vi som föräldrar vill kommunicera på och många fler frågor. Barnen är måttligt roade. De sitter och ritar en stund men ger upp och vill gå på Pokemon-jakt istället. Hyfsat nöjda över att köandet och besöket inte tagit så mycket mer än en timme beger vi oss till nästa myndighet.

30 minuters bilresa senare är vi framme vid Social Security Administration En trevlig vakt hjälper oss tillrätta så vi klickar fram rätt nummerlapp så vi inte hamnar i fel kö. Vi får våra papper att fylla i – 4 identiska. Väl framme i luckan har vi dock inte samma tur som på skolkontoret. Barn ska inte har några social # och jag kvalificerar inte eftersom jag saknar ett papper. Martin däremot har allt som behövs. Vi försöker att få igenom även ett nummer till mig men kvinnan på andra sidan rutan är benhård. Det spelar ingen roll jag måste ansöka om ett annat papper först. Spelar ingen roll att alla andra svenskar som är medföljande fått ett nummer direkt utan det papper hon efterfrågar. Snopna vänder vi tillbaka med endast ett papper med en officiell stämpel på. Inom en månad bör Martins kort med nummer ligga i vår brevlåda. Det börjar gå upp för oss vad det innebär att jag inte fick ett nummer. Utan nummer kan man inte ta körkort och utan ett körkort från Colorado får du inte köra bil mer än 3 månader, därefter är jag beroende av Martin om jag ska någonstans.
En stunds efterforskning visar att det sig att det papper jag saknar är I-765. Ett papper/ansökan som jag måste fixa om jag ska kunna jobba. Problemet med just detta dokument är att det än 3 månaders handläggningstid. Det innebär att jag kommer kunna ta körkort eller köra bil en tag framöver. Besviken bestämmer jag mig för att nästkommande vecka åka tillbaka till samma kontor, hoppas på att bli hjälpt av någon annan och få det så hett eftertraktade numret.

Vi svänger förbi At&T och fixar ett telefonabonnemang. Nu har vi iaf ett nummer som vi kan uppge när företag och myndigheter behöver ha tag på oss. Samtidigt som vi fixar abonnemang så slinker vi inte till banken. Vi fick en kontakt av David (Martins kollega och vår granne) och Lisa vilket gör besöket lite smidigare. Det är en hel del administration innan det går att öppna konton. Även här krävs våra namn på räkningar. Problemet är bara att Martin är den enda som står på gasräkningen. Således blir det problem med att fixa mitt. Martin och Matt (bankmannen) försöker logga in och lägga till mitt namn på gasräkningen men det går inte att lösa på stört. Det slutar med att de kontaktar någon på Teleopti som ordnar något dokument som duger och där mitt namn står skrivet. Gott – ett problem mindre! Återstår nu att se hur vi hanterar våra bankärenden. Hur betalar man en räkning i USA? Vad ska vi göra med de checkar som vi fick när vi blev kunder i banken? Ska vi verkligen använda checkar, det är ju stenåldern?!

Första natten när vi kom sov vi hemma hos Andreas (Martins kollega) och Pernilla. De är fortfarande kvar i Sverige med sin son Alexander som bara är ett par månader yngre än Simon. Trots att barnen vill till vårt nya hus som stått och väntat i 2 veckor på oss väljer vi att sova ytterligare en natt i ett möblerat hus. Lördag morgon och vi tar våra resväskor och allt annat som Martin och jag tog med oss över när vi var på besök i Denver i juni för att leta hus.
Vi ger oss ut på shoppingrunda, kylen är tom och vi behöver lite saker för att överleva de första veckorna i ett tomt hus. Vet inte hur vi prioriterar men vi åker bland annat till best buy för att titta på dammsugare och kaffebryggare. Vi lånar Davids och Lisas bil och lyckas få med oss en dammsugare i deras lilla mini. Barnen få sitta med den i knät och vi måste öppna taket när vi ska lasta in oss. Martin sa att det aldrig skulle gå men jag är ju optimist och på ett sätt så gick det ju. Kanske mer tur från min sida än skicklighet att veta hur stort bagaget är.

Väl tillbaka i huset behöver vi inte oroa oss särskilt mycket över att bo i ett tomt hus. David och Lisa har varit uppe i Vail i helgen och tömt den lägenhet som de hyrt. Med sig har de två madrasser, ett köksbord med stolar, en golvlampa, två sänglampor, kaffebryggare och ett startkit till köket. Genast känns vårt spartanska hem mycket rikare. Vi som planerat att sova på två luftmadrasser, äta på 4 plasttallrikar, dricka ur 4 plastmuggar känner oss plötsligt rika! Tacksamt tar vi emot sakerna!

augusti 1, 2017 0

Besök i Cottonwood Creek Elemetary School

By in Okategoriserade

Ett besök på skolan inför skolstarten är ett måste. Jag och barnen planerar att testa klätterställningarna och spanna in hur det ser ut utifrån. Väl på plats har vi tur. Lisa med barn passerar precis skolan med bilen och gör oss sällskap. Lisa som tidigare haft Alvar på skolan känner personalen väl och hon får därför låna nycklar så vi kommer in och kan få en guidad rundtur inuti. Spännande för både barnen och mig. Dessutom är det garanterat lugnande inför skolstart att veta var lunchrum, skolbibliotek, toaletter och de olika klassrummen ligger.

juli 28, 2017 0

Nu är det dags

By in Okategoriserade

Väckarklockan ringer tidigt, om två timmar går flyget över Atlanten och vårt äventyr i Denver börjar.
Från det att Martin fick frågan om jobb i Denver till vi ni står redo med nio välpackade väskor har allt gått i ett rasande tempo med miljoner saker att ordna med. Oavsett om vi glömt ordna något eller ej så är vi iaf redo att åka och en ny tid i våra liv börjar.
Det känns lite konstigt att stå här tidig morgon på lilla Jönköpings flygplats. Tror knappast att någon av oss förstår vad vi har framför oss. Ända in i det sista har det varit att ordna med försäkringar på bil och hus, försäljning av bil, kalas för Linn, pyssla med tider så vi hinner träffa så många kompisar som möjligt, ordna med adressändring för oss och företaget, fixa med bankärenden, ordna bil i USA, betala hyra av hus, styra upp uthyrningen av vårt hus hemma och så allt annat som jag inte räknat upp.

Även om allt gått snabbt så står vi äntligen här i början på vårt nya äventyr. Vi längtar. Längtar efter att hitta en ny vardag, ett nytt hus, ny skola, jobb och kompisar.

In i det sista har livet varit hektiskt, får hoppas på lite lugn och ro på flyget över Atlanten innan allt praktiskt ska fixas på andra sidan havet. Tre och en halv veckas semester i Asien har varit underbar men ändå inte riktigt så avkopplande som jag hoppats på. Förutom att klämma ingen kurs med tillhörande tenta i KL så har det känts som om resan till Vietnam och Malaysia bara var en transportsträcka mot något annat.

En vecka i Sverige innan flyget över Atlanten var en härlig tid. Att få bo hemma hos sina föräldrar och få umgås på heltid var länge sedan sist och har känts toppen. Även barnen har tyckt det varit mysigt att umgås med mor- och farföräldrar.

Att säga hej till familj och vänner har inte varit lätt. Det har varit många hård och långa kramar. Men ändå har barnen sett fram emot äventyret med öppna armar. De är bägge två nyfikna på livet och världen. Att upptäcka vad som finns runt hörnet driver dem och gör att de trots saknad blickar framåt och nyfiket tittar mot vad komma skall. Deras inställning gör resan lättare för oss vuxna. Att inte behöva förklara och försvara ett beslut känns skönt. Förmodligen förstår vi inte hur skönt det är. Det går nog bara förstå först om man upplevt protest och förtvivlan från sina små liv.

 

juli 27, 2017 0

Flyttlass

By in Okategoriserade

I snart tio år har vi bott i huset och vad vi samlat på oss saker. Frågande vad ska vi behålla och vad kan vi göra oss av med inför flytten. I veckor planerar vi för packningen, vad vi ska skänka, sälja, magasinera hos svärföräldrar, lämna kvar hos våra hyresgäster och vad som ska slängas. Det blir många vändor där vi vänder upp och ner på huset och allt innehåll i lådor. Alfa moving ska packa allt på två-tre dagar och stuva ner i en container som är 60 kubikmeter. Allt ska märkas och ingen mat eller dryck får slinka med. Gasol till grill skänks till granne och vi gör vårt bästa för att tömma skafferiet utan att behöva slänga mat. Det är inte ett helt enkelt uppdrag då vi strax innan slagit till med examens- och utflyttningsfest där mat till 60 personer tillagats. Själva packandet är skönt att slippa tänka på. Det räcker med att klura på vad vi kan tänkas behöva de kommande två månaderna. Vad som behövs till midsommarfirande, 3,5 veckas rundresa i Asien, en vecka i sommar-Sverige och såklart de första tiden i ett tomt hus i Denver. Vi har ingen aning om vi tänker rätt eller lyckas men vi måste ju göra ett försök. Hur mycket pärmar behöver vi ha med för att sköta företaget, behöver Linn bilbarnstol, hur mycket leksaker går åt i ett tomt hus där barnen ska försöka acklimatisera sig till sina nya liv, vad kräver skolstarten? Skolväska? Idrottskläder? Vad äter vi på, hur lagar vi mat? Hur mycket lakan och luftmadrasser går åt första tiden? Många frågor och vi sliter så gått vi kan och vi tror oss vara hyfsat nöjda men det återstår att se. I värsta fall får vi köpa nytt!
Nyfikenheten är stor när flyttgubbarna kommer på morgonen för att packa. Hur stor är containern? Ska vi hålla oss undan eller ska vi hjälpa till? Det kommer ingen container första morgonen däremot kommer det en massa kartonger och kilometervis med välpapp. Det är kul att se dem jobba. Med vana händer slår de in paket efter paket. Snart står det kartonger och lådor överallt och vi känner oss i vägen. Vår känsla är att det aldrig tar slut. De bara fortsätter att slå in. Dagen övergår i kväll och plötsligt är det en ny dag. Fler paket slås in och till slut så kommer containern. Den är stor men samtidigt – ska hela våra liv få plats där inne. Allt vi samlat på oss genom åren? Ofattbart! Containern visar sig vara väl disponerade. Den fylls till den grad som den beräknades. Flyttgubbarna svettas och sliter något oerhört med vårt hem och till sist står vi med ett tomt hus. Ett skal där bara väggar, golv, tak och så massa verktyg i garaget återstår. Grannkompisarna sätter sig längst bak på lastbilens flak. Kanske njuter de av en stund ihop kanske blir även de trötta av allt slit samtidigt som allt är så spännande.

Att se sitt hus tomt känns vemodigt. Vad har vi gett oss in på? Vi som verkligen älskar vårt hus, vår trädgård och alla våra grannar. Hur kan vi lämna allt detta som är så fantastiskt, som vi är så otroligt tacksamma över att få ha. Nu är det ingen återvändo nu måste vi blicka framåt och se det som kommer som något vi fyller våra liv med och att i tar en paus från Axvägen och inget annat. I våra hjärtan kommer Axvägen och allt det som finns där alltid finnas kvar som en varm och kär vän.

Innan vi är redo att lämna över till våra hyresgäster återstår den tråkiga flyttstädningen. Det är mycket som ska göras och fixas. Förutom vanlig städning väljer jag att spackla igen och måla över hållen där tv:n hängt på väggen. Poolen ska skrubbas och få nytt vatten och trädgården ska lämnas över så som jag skulle vilja få den tillbaka. Vi fixar in i det sista och den utlovade leveransen av veckans mat till farmor dröjer till närmre tio på kvällen. Stackars farmor som får vänta på besök till så sent! Vi blir färdiga och har genomgång med våra hyresgäster innan midsommarafton knackar på dörren. Känns skönt att lämna nycklarna för att bege sig söderut för traditionsenligt midsommarfirande i Skummeslöv med kära vänner!

juli 20, 2017 0

Sista dagar i KL för denna gång

By in Okategoriserade

Trots den extremt tidiga morgonen är vi alla pigga under vår dag i KL. Vi bor centralt denna gången till skillnad från när jag gick på kursen. Vi checkar in på hotellet och testar även deras pool. Poolen måste ligga i skugga större delen av dagen annars är det ofattbart att de kan vara så kalla. Hotellet överraskar födelsedagsbarnet och lämnar en tårtbit i choklad med jordgubbar där de skrivit Happy Birthday. Även vårt rum är dekorerat med ballonger och serpentiner när vi kommer tillbaka från poolen – Linn undrar mest vem som fixat det… Glad är hon i alla fall över uppvaktning och paket. Vi tar en bil genom stan för att besöka en Ecopark inne i stan. Hela 8 kronor kostar resan på 15 minuter – inte klokt vad det kostar lite att åka bil. Parken visar sig ha stängt för dagen men ingen större fara skedd, vi tar istället en promenad uppför kullen för att titta på Menara, det snurrande TV-tornen med restaurang. Det blir en svettig promenad men vinden fläktar skönt när vi kommer upp på toppen. Barnen får syn på att det finns ett minizoo och blir mycket besvikna över att vi inte går in där. Vi däremot har i hemlighet planerat vår sista dag på resan imorgon och tycker att det inte finns någon anledning att lägga tid och pengar på ett besök. Istället tar vi oss till Petronas. Vi går igen shoppingcentrat under tornen och ut i parken. Vi stannar till vid en restaurang och tar ett glas vin och en cola. Sedan söker vi oss bort till badparken. Vi som inte har med några badkläder tar av oss om fötterna och vadar upp så mycket som våra shorts och kjolar tillåter oss. Skymningen faller och den gigantiska fontänen och husen tänds upp. Vi söker oss däremot ännu längre in i parken för lite lek och tafatt i klätterställningarna. Alla fyra springer vi oss svettiga och hoppar mellan olika sektioner. Trötta söker vi oss in i svalkan från AC:n under tornen. Det är dags för födelsedagsmiddag på Pizza Hut.

Sista dagen blir det ett kärt återseende på Sunway Lagoon. För tre år sedan var vi här senast och det var ett härligt lekparadis som kräver en heldag. Badkläderna är viktigast och packas ner tillsammans med kamera och handdukar. Vi går ut hårt och åker två vändor i ”flumride”. Efter det är vi alla mer eller mindre blöta om våra kläder. Nu gäller det att åka något där vinden torkar kläderna igen :). Vi åker några attraktioner och killarna åker berg- och dalbana. Linn har tyvärr inte längden inne utan får stå över. Vi vandrar över den gigantiskt långa hängbron och tar en tur bort förbi djurpaken. Vi stannar inte särskilt länge men hinner ändå mata getter och kaniner samt titta på sköldpaddor, ormar, lejon, svarta pantrar, fåglar i alla färger och former samt apor. Slutligen åker badkläderna på för mer blöta äventyr. Att gå i bikini känns, precis som jag minns det senast, konstigt. Många kvinnor badar inte här utan håller familjens saker eller så badar de i sina heltäckande badkläder med slöja. Att gå omkring med bikini känns därmed lite märkligt. Sak samma, alla som är här har kul och vi åker den ena rutschkanan efter den andra. Vi släpar runt på åkringar uppför trappor och får vatten över hela kroppen när vi kommer ner i bassängen igen. Lång tid ägnar vi åt vattenland där det sprutar vatten över hela lekställningen. Roligast tycker nog barnen att det är att bli jagade av oss vuxna. De vinner som alltid, snabba som de är när de kastar sig utför rutchkanorna. Vi blir även dränkta i grönt slem som Svamp Bob Fyrkant fixat i sin show. Det är med skräckblandad förtjusning som grönt vatten i mängder plötsligt släpps över alla åskådare och färgar hela bassängen där vi sitter i grön. Alla barn tjuter och tycker det är hur kul som helst. Trötta men nöjda släpar vi oss in i duschen efter närmre åtta timmar i parken. Precis som vi hoppats på blev det en härlig avslutning på detta äventyr för oss alla! Nu återstår bara en morgonflight via Hong Kong och London innan vi landar i Göteborg för en vecka i Sverige innan nästa äventyr i USA väntar.

 

 

 

 

 

juli 20, 2017 0

Penang

By in Okategoriserade

Den korta flygresan till Penang går smidigt. Det gör däremot inte resan från flygplatsen till vårt hotell. Trafiken är bedrövlig och den står helt still. Tyvärr visar det sig vara en av de största nackdelarna med Penang. Vart man än ska så fastnar man i långa bilköer. Det förtar lite lusten att åka runt ön och titta på dess sevärdheter.

Ett måste är att bege sig till Georgetown och vandra omkring i de gamla stadsdelarna som även finns med på Unescos världsarvslista. Vi vandrar genom little India och Chinatown. Här finns många fina byggnader och som så många gånger för massa med tempel. En konstnär har smyckat ut väggar med gatukonst, vilka vissa är riktigt snygga. Ett absolut måste är ju är Upside down museum. Vi får en nummerlapp och slår oss ner i väntrummet och blir underhållna av Mr Bean medan vi väntar. Museet är häftigt med sina upp- och nervända miljöer. Däremot har vi lite svårt för konceptet att vi ska bli dirigerade hur vi alla ska ställa upp oss medan guiden i varje rum lånar vår kamera för att ta bilder. Det känns som om vi befinner oss på ett löpande band. När ett rum är tomt kan vi kliva in i nästa. Även om det är kul att få roliga bilder så förtar det inte lusten av att vilja gå omkring på egen hand och titta.

Tillbaka på hotellet tar vi, för jag vet inte vilken tur i ordningen denna resa ett bad i poolen. Vattnet känns kalt när luften är så där underbart varm. Gissningsvis är luftfuktig lägre i Malaysia än i Vietnam. Åtminstone känns det svalare och då har termometern ändå visat så mycket som 36 grader.

En fantastisk resa där vi trotsar trafiken är när vi beger oss till ett av Sydostasiens största buddistiska tempel. Tempelområdet är så stort att det är svårt att greppa. Vi kan vandra omkring ganska fritt på området och får se saker som är rikligt utsmyckade och vackra. Trädgården som finns över hela området är fantastiskt vacker med blommor, växter och fjärilar. Precis som i Vietnam får vi ta del av någon ceremoni när munkarna sjunger. Denna ceremoni är dock lite modernare med mikrofoner och mixerbord. inne i en av byggnaderna väljer barnen önskeband som de skriver sina namn på varpå de hänger upp dem i ett färgglad ställning. De väljer sina önskningar med omsorg och ”önsketrädet” är vackert med alla sina färger.
Upp till de högst belägna delarna av området kan vi ta bergbanan. Den tar inte lång tid men det är skönt att på egen hand klättra uppför berget i värmen. Där uppe väntar en närmre 40 meter hög staty i brons. Utsikten härifrån är vacker och vi stannar länge och upptäcker mycket vackert och annorlunda.

Tillbaka i stan har vi lite ärenden att fixa. En födelsedag för en åtta-åring nalkas och vi behöver fixa en present. Vi tar en Uber-bil till ett av alla dessa stora shoppingcentra i Malaysia. Shoppingcentrat är valt med omsorg eftersom de förutom hundratals butiker även har ett lekland för barn. Vi skriver in våra barn och förundras över hur stora de är som kan bli lämnade själva för en stund. Strumpor på och våra telefonnummer lämnas varpå barnen skuttar iväg i sann glädje. Martin och jag njuter av att kunna gå i själva en stund och tittar på vad vi vill och fixa present. I två timmar leker baren. Andra gången vi kom tillbaka för att kolla läget så möttes vi av två helsvettiga barn som önskar mer vatten då allt deras vatten i vattenflaskan redan tagit slut. De har hittat nya lekkompisar och har inga planer alls på att ta sig hemåt. Vi däremot känner att det får räcka. Det gäller ju att vi alla hinner hem till hotellet och beställa in kvällsmat innan någon kraschar av hunger och trötthet. Morgondagen bjuder, förutom på en födelsedag även på en extremt tidig morgon då vi ska flyga tillbaka till KL för två avslutande dagar. Klockan 04 ringer väckarklockan….

 

 

juli 20, 2017 0

Kurs i KL

By in Okategoriserade

 

Med nästan tårar i ögonen sitter jag/vi i taxin på väg in mot stan. Det är så härligt att vara här. Jag älskar denna stan. Det är med lycka vi ser siluetten av stan och de fantastiska husen Petronas som sträcker sig mot himlen. Tyvärr får allt det vänta, det är mat, säng och en dusch som gäller nu!

Vid halv nio kliver jag ut genom hotellets entré. Det är en perfekt temperatur på morgonen och jag slåss av att vinden och solen känns så len. Bara 15 minuters promenad från hotellet finns kurslokalen. Det visar sig bara vara jag och ytterligare tre killar som ska går kursen. Alla utom jag har erfarenhet av projektledning och de andra arbetar dessutom i organisationen som använder det metod som kursen handlar om. Den största utmaningen är att förstå dem kinesiska engelskan. Vissa ord och uttryck är helt omöjliga att förstå. Innan jag tex förstod att kursledaren sa projekt board hann nog nästa hela första kursdagen gå. Annars är det ganska intressant att få en inblick i hur det fungerar på andra sätt. Toalett har man inte på kontoren utan det delar man med de andra kontoren på samma våningsplan. Vatten indraget har man inte heller, däremot en stor vattenkokare som kan hålla vatten varmt under dagen så det går att göra lite kaffe eller buljong. Lunchen löser man genom att vi får 60 RM (ca 120 kr) kontant i handen. 20 RM räcker gott och väl per dag att handla lunch för på shoppingcentret. Jag är lite feg och väljer lunch på Subway första dagen. Hade jag förstått vad jag beställt hade jag säkert vågat mig på någon av de andra restaurangerna. Eller kanske inte…

Det här med att hålla tiderna verkar inte heller så noga. En kille kom 45 minuter sent första dagen och det verkade ingen bry sig om. Att kursledaren avslutar kursen 17.30, 30 minuter senare än tänkt verkar inte heller vara några problem. När hon dessutom säger att vi ska läsa de fem första kapitlen i kurslitteraturen till dagen efter blir jag däremot lite stressad. Jag vill ju ut och njuta av kvällen med familjen och det nu!

Det blir en sen kväll.  Jag läser mina kapitel men först efter det att barnen somnat och läsandet tar sin lilla stund. Resten av familjen har haft en bra dag. Varit inne i KL och badat i poolen.

De andra kursdeltagare är trevliga, nyfikna och hjälpsamma. Både vår ledare och en av deltagarna är från Penang. De bägge förser mig inte bara med kartor utan även med broschyrer och tips. Vår ledare visar dessutom lite foton från olika delar som hon tycker vi bör se. Vi får det bekräftat att Penang inte är en så bra badö (finns en del maneter), däremot ska maten var gudomlig och erkänd. Hur som helst blir det nog bra när vi väl kommer ut dit på torsdag.

Resten av de tre kursdagen fortsätter på liknande sätt. Jag går upp, äter frukost och tar min morgonpromenad, kursdeltagarna ramlar in beroende på hur långa köerna är på vägarna (åka kommunaltrafik verkar inte vara ett alternativ), kvällarna umgås hela familjen varefter jag sätter mig och pluggar ett par timmar tills ögonen faller ihop.

Martin och barnen hinner med mycket medan jag sitter vid skolbänken. De flyger i en flygsimulator, besöker en av världens högsta flaggstänger på självständighetsplatsen och leker/jobbar med olika yrken på Kidzania.

Med bävan kommer torsdagen och examinationen. Tentan visar sig vara svår. Det gäller att ha 35 rätt av 70 för att klara sig. Det är knepiga frågor och svår engelska. Vi som inte är engelskspråkiga får 15 extra minuter att lösa uppgifterna på och den tiden behövs. Efter 75 min lägger jag, tom i huvudet, ner pennan – nu får det bära eller brista.

Alla på kursen träffas på en Japansk restaurang efteråt. Dags att visa de andra hur skickligt jag hanterar pinnar… Eller inte. Känner mig lite vilsen i menyn och måste fråga vad det är som kommer in på min bricka. Det finns så mycket att lära sig… Maten smakar bra iaf, även om det ligger hela minifiskar med huvuden kvar i salladen. Det bästa med lunchen är ändå att jag får besked att jag klarat provet, nu kan Malaysiasemestern börja på allvar även för mig!

 

 

juli 20, 2017 0

Nytt land och inte alls laddad för att gå kurs 

By in Okategoriserade

Det sista vi gör innan flyget ska ta vår familj till Malaysia och Wennerbergarna till Sverige är att besöka ett museum om Vietnamkriget. Förväntningarna är höga liksom rädslan av att långt ifrån allt är barnvänligt som vi kommer att se. Museet visar sig vara till största delen en fotodokunentation över kriget. Och mycket riktigt får vi också se riktigt vidriga bilder. Den bild som målas upp av kriget är ganska ensidig och på intet sätt opartiskt. Med det i åtanke och med glasögon som sållar bort en del otäcka bilder tar vi oss igenom flygräder, giftbesprutade skogar som tappat sina löv, missbildade barn som fötts efter giftutsläppen, soldater, barn och civila som lider och kämpar för sin överlevnad. Vi får också se och titta på fångceller och artiklar om hur andra länder stöder Vietnam, t.o.m. Sverige. Lite fakta om kriget får vi också, även om den är minimal. Ingen av oss i sällskapet är överdrivet nöjd med besöket. Vad finns det för mening med att ägna ett helt rum åt bilder på missbildade människor och foster. Inte heller förstår vi vitsen av att ha riktiga foster i vätska till allmän beskådan. Mer opartisk fakta om kriget hade däremot varor välkommet.

Efter den uppmuntrande avslutningen på Vietnamäventyret kramas vi hejdå och beger oss mot flygplatsen. För mig gäller det att ställa om från semester till kurs. Motivation är lika med noll. Jag hade gärna varit ytterligare ledigt från en massa måsten, men men nu är det kurs i Malaysia som gäller.

 

 

juli 20, 2017 0

Kärt återseende

By in Okategoriserade

Viernamturen börjar närma sig slutet. En sista fyra-timmars tur återstår innan vi är åter i Ho Chi Min.

Med pool och möjlighet till bad klara barnen och vi vilket hotell som helst och inte heller hotellet i Ho Chi Min gör någon besviken. Poolen är förvisso icke uppvärmning och därmed ganska kall. Men inte för kall för bad och lek.

Vi besöker också det forma presidentpalatset, där freden utropades. Den ursprungliga vackra franska huset är helt omgjort på 60-talet. Huset ligget i en grön oas i Ho Chi Min, omgiven av träd och gröna ytor. Huset är en stilstudie i 60-talet och där inne kliver vi in i en annan värld. Vi ser presidentens sovrum och kontor, den privata bion/teatern, ambassadörens rum, rummet där The first lady tog emot sina gäster, bibliotek, kabinett, bankettsalar med mera. Bunkern i källaren var också spännande med all sin kommunikationsutrustning och kartor där de styrande kunde följa krigets framfart.

Området där vårt hotell ligger i är mycket trevligare än det område där vi bodde i under början av vår tripp. Det är lugnare och inte riktigt lika mycket kaos och smuts på trottoarena här. Det är också mer träd och kaféer.  Det är till och med en fontän i en av rondellerna. Det känns lite kommunistiskt på något vis. Fontänen med dess skulptur skulle lika gärna kunnat stått i Östberlin.

Fortfarande dominerar motorcyklarna stadsbilden även om bilarna här är fler. Det bästa är nog att vi enklare kan gå omkring och ta oss mellan olika delar av stan obehindrat. Solen är gassande varm och vi slinker mer än gärna in och tar en god kopp kaffe i svalkan från AC:n. Det Vietnamesiska kaffet som vi serverats de närmsta veckorna har knappt varit drickbart.  Kanske är det dessa kontraster som gör resandet så spännande. Ena dagen en hydda utan AC eller något lås som fungerar på dörren och nästa dag ett fint hotell med fantastisk service. Sand överallt ena dagen och nästa dag storstads damm. Ena dagen inhemsk mat som ibland är gudomlig och ibland näst intill lämnas orörd till att plötsligt få njuta av en riktigt god latte.

Det käraste återseenden på resan sker dag två i Ho Chi Min. Då landar Wennerbergarna efter sin tur till Mekong. Stora kramar och mycket skratt!