juli 3, 2017 0

Lyktornas stad

By in Okategoriserade

Vi lämnar storstan för den vackra och romantiska stan Hoi An. Stan är gammal och ska vara en av de vackraste i Vietnam. Vi förstår varför denna tidigare handelsstad finns med på Unescos världsarvslista. Barnen blir som vanligt överlyckliga över att det är pool på hotellet. Här blir det inga problem att slå ihjäl några dagar.

Kvällarna i stan lämnar ingen besviken. Det är mycket människor ute och alla lyktor i alla färger gör stan helt magisk. Nere vid floden säljer kvinnor och barn oljelyktor som vi som kan sänka ner i floden. Broarna är vackert upplysta och den gamla täckta träbron luktar fantastiskt gott. Kommersen är stor och det mesta går att köpa. Färska skaldjur varvas med kryddor, hantverk och kläder.

I Hoi An passar även på att ta en taxi ut till havet. Det är mycket folk och lokalbefolkningen slåss om vår uppmärksamhet. Vi slår oss ner för lite frukt och pannkaka innan vi kastar oss ut i vattnet. Härlig sandbotten men inte mycket till sikt. Men vad gör väl det, vattnet ger god svalka åt alla varma turister.

 

juli 3, 2017 0

Kortspel på gatan

By in Okategoriserade

Som sig bör sker det mesta på gatan eller trottoaren i Ho Chi Minh. Vi är inte sena på att anamma seden dit vi kommer utan sätter oss utanför restaurangen och spelar kort. Servering, matlagning, svettsning av mopeder, barnens lek och allt annat mellan himmel och jord samsas här.

Innan det är dags att sätta sig på flyget norrut passar vi på att gå en lite vandring i andra delare av staden. I kvarteren runt gågatan visar det sig vara mycket lugnare och betydligt behagligare ljudnivå. Vi ser City Hall och passar på att säga hej till presidenten Ho Chi Minh som lede Vietnams självständighetskamp och kämpade mot såväl Japan som Frankrike och USA. Saigon som stan hette sedan tidigare fick även namnet Ho Chi Minh för att minnas sin president.

 

juli 3, 2017 0

Trånga gångar under jord

By in Okategoriserade

Att få lära sig mer om Vietnamkriget när vi är här är ett absolut måste. Ett måste blir därför ett besök vid några av de 25 mil långa underjordiska gångarna. Här under marken levde människorna i upp till 20 år, vilket känns helt ofattbart.

På vägen ut till de mest kända tunnelsystemen är frågorna från barnen många. Även vi vuxna har många frågor och stora förväntningar. Innan vi kommer in i själva området visar och berättar vår guide några av de vapen och bomber som använts och samlats in just från det område vi befinner oss i. Det är vapen från både USA, Sovjetunionen och Kina som samsas innanför de låsta skåpen och tomma behållare till både vanliga bomber och klusterbomber. På något sätt känns det overkligt men det är i allra högsta grad verkligt.

Vår förväntning är att den två timmar långa turen till mesta del kommer utspela sig under jord men så fel vi har och så glada vi är över det!!

Med stor inlevelse berättar vår guide om livet under denna tid. Vi får se skyttegravar, de mest vidriga fällor som ska skada fienden på mesta möjliga sätt, vi ser foton och replikationer på hur man använde upphittat och förbrukat krigsmaterial för att skapa nya vapen. Vi ser hur fallskärmar förvandlats till regnkappor och hur bildäck förvandlats till sandaler. Vi får också möjlighet att se hur de underjordiska sjukhusen ser ut och hur man löste det så att röken matlagningen inte skulle avslöja för fienden var de underjordiska systemen fanns. Även de sinnrikt gömda lufthållen för syretillförselen ner till de upp emot 10 meter djupa gångarna fick vi se i konstgjorda termitstackarna.

Själva systemet är byggt i tre olika nivåer; 2-4 meter, 6-8 meter samt de djup upp emot 10 meter. Djupare än så går inte eftersom grundvattnet då riskerar tränga in i gångarna. Barnen och några av oss vuxna kryper ner i de riktiga ingångarna. De där man måste hålla händerna ovanför huvudet för komma ner och stänga den gömda ingången efter sig.

Till slut blir det så dags att gå ner i gångarna. Lite besvikna bliv vi nog allt lite till manns när vi fick höra att den gång vi skulle ner i bara var 60 meter. Vi blir upplysta om att bara följa de gångar som är upplysta och att de byggt nödutgångar var 20:e meter. En vakt går före ner och visar vägen och vi ställer upp oss på led. Det är trångt här nere för att inte tala om varmt! Vakten som är precis som alla andra i Vietnam små till växten springer snabbt och lätt in i tunneln. Barnen följer smidigt efter. Vi vuxna däremot får jobba lite mer. Hukandes tar vi oss fram. Det är skönt att sträcka ut benen på de ställen där tunneln gör ett skutt upp eller ner en nivå. Tunneln går inte rakt fram utan svänger, bland i skarpa kurvor. Ganska snart börjar det kännas i låren att vi går på huk. Vi som trodde det kunde bli kalt här nere svettas medan vi tar oss fram. Ingen klaustrofobi här inte men lite läskigt är det. Nöjda kryper vi upp en efter en i dagsljuset och får sträcka på benen – tröttare och svettigare än när vi kröp ner. Än en gång fascineras man av att människor klarat av att leva här nere under så många år allt medan soldater och bomber letade efter dem i djungeln.

 

 

juni 28, 2017 0

7 miljoner mopeder

By in Okategoriserade

Ho Chi Minh är minst sagt en hektisk storstad. Kaos på gatorna med massor av trafik. Det går inte fort utan trafiken kryssar sig fram och det är moped/motorcykel som gäller. Att ut och gå i dessa livliga kvarter är ingen höjdare, än mindre när vi har fyra barn i sällskapet.

Precis som i Kambodja så används mopederna till att frakt precis allt. Det transporteras mat, byggmaterial (både stora byggskivor och långa rör/armeringsjärn) och varor som skall säljas i butik. Barn i alla åldrar åker med sina föräldrar, ibland med hjälm ibland utan. Föräldrarna har helt klart oftare hjälm än barnen. Ibland sitter baren stilla mellan föräldrarna när de åker, ibland står de på sadeln mellan föräldrarna, ett barn satt i en barnstol som egentligen är tänkt att användas till middagsbordet. Denna stol var i sin tur placerad på vespans golv mellan chaufförens ben. Tänk så många intressanta iakttagelser i både stort och smått det finns att göra.

Vi får höra att det finns inte mindre än 7 miljoner mopeder i Ho Chi Minh. Detta i en stad med 10 miljoner invånare. Inte undra på att det är mopederna som dominerar stadsbilden.

juni 27, 2017 0

Äntligen!

By in Okategoriserade

Äntligen dags bara den där långa flygresan innan vi kan njuta fullt ut!

Det känns helt ok att vakan tidigt i ottan, äta en god, men alltför kort frukost på flygplatshotellet medan regnet faller ner. Snart väntar värme och förhoppningsvis sol. Barnen är som vanligt förväntansfulla och studsar upp ur sängen fast klockan bara är fem på morgonen.

På Landvetter är det redan full aktivitet. En charterresa väntar för en drös passagerare, däribland Simons fotbollstränare. Tacksamma över att slippa den kön slinker vi bort till incheckningsdisken för British Airways. Ett sällskap före i kön – skönt! Jenny, Tomas, Axel och Elin får vi syn på innanför säkerhetskontrollen – nu är det på riktigt!

Första mellanlandningen blir på Heathrow. Ingen rolig flygplats alls. I hopp om att slippa brittisk mat söker vi upp en Italiens restaurang. Men nej då, även här är det brittisk frukost som gäller. Efter scrambled eggs, flottig bacon och kaffe söker vi oss till flygplatsens lekland. Damen som skriver in oss gör vår dag. Engagerad och barnkär som få. Axel som är för stor för att springa i lekburarna tar hon sig an och spelar enklare spel med. Härligt med människor som älskar sitt jobb och gör det där lilla extra för sin omgivning!!

Nästa mellanlandning blir Hong Kong. På vägen ner spanar vi ut över sockertoppsöarna – det är så vackert. Det blir att lägga Hong Kong med sina omgivningar till önskelistan över platser jag gärna vill besöka. Under flygresan reflekterar vi över den märkliga turen vi flyger. Vi flyger väster ut från Göteborg mot London för att sedan flyga öster ut mot Hong Kong. Väl där flyger vi tillbaka väster ut igen, denna gång mot Vietnam.

Slutligen är vi framme i rätt land. Resan har varit lång och de flesta av oss har sovit för lite. Kön genom passkontrollen är lång och tålamodskrävande för barnen. Inte heller deras glädje och förväntan håller sig hur länge som helst utan nu vill de till hotellet. Även om de inte erkänner det vill de nog precis som vi vuxna dessutom till en bäddad säng. Till skillnad från när vi för några år sedan besökte grannlandet Kambodja så är passkontrollen riktigt smidig. Förvisso behöver vi kunna vissa upp en returbiljett på flygresan ut ur landet men förutom det så är det inga papper eller deklarationer som behöver fyllas i.

Utanför flygterminalen är det som väntat kaos. Som tur är har Tomas och Jenny bokat en taxi till oss som ska ta oss till hotellet. Värmen är underbar, trafiken är överallt och alla ljud är närmre och högre på något sätt. Väl i taxin somnar både jag och Linn. Det går inte att hålla sig vaken. Det spelar ingen roll hur mycket som händer utanför fönsterrutan är man trött så är man. Taxin tar en timme. Det är inte långt till hotellet men det är bara att vänja sig vid att allt tar lite längre tid här. Det är ingen ide att ha bråttom. Skönt kan jag tänka. Våren och början av sommaren har varit så hektisk och förhoppningsvis infinner sig semesterlunken snart.

 

 

 

augusti 2, 2016 0

Dags att vända hem

By in Okategoriserade

Resan börjar närma sig slutet och vi lämnar kusten för att sova nära San Jose sista natten.

Vi väljer inte den snabbaste vägen tillbaka däremot kanske den kortaste. Sedan var det där med att en genväg ofta är en senväg. Vårt första försök att komma upp i bergen till kaffeodlingarna, som är dagens delmålet misslyckas totalt. Efter att ha passerat tre mindre vattendrag med bilen så slutar, eller rättare sagt fortsätter vägen genom en stor flod. Enligt Costa Ricansaka mått är detta en helt normal väg, förvisso kanske vid en torrare period på året men ändå. Enligt GPS:en ska det bara vara att köra över. Men vi passar, det blir till att köra tillbaka två mil och hitta en annan väg.

Den nya vägen visar två timmar längre restid så det är bara att sätta fart. Men så mycket fart blir det inte. Istället klättrar vi på serpentinvägar, med branta stup på sidorna åter igen. Molnen sveper in över bergen och när molnen tjocknar mörkar det. Kaffe odlas på de branta sluttningarna och här och där ligger det hus utplacerade i terrängen. Vi klättrar bara uppför det ena berget efter det andra, tills vi tillslut når San Marcus och Santa Maria – två samhällen som ligger vackert i dalar omgivna med gröna berg. Kaffet här ska vara bland det bästa i Costa Rica, mycket tack vare att det odlas så högt upp. Vi har siktet inställt på ett kafferosteri som drivs av inte mindre än 900 lokala odlare.

Vi börjar vårt stop i kaffefabriken med lite provsmakning av olika kaffesorter varpå det blir ett litet spontanbesök i deras rosteri. Både spännande och gott. För att inte tala om alla dofter – underbart! Sedan att besöket resulterade i ett fem kilo tyngre bagage kan inte hjälpas – det kommer i höst påminna om en härlig resa!

DSC_1108-1024x576[1]

DSC_1111-600x1067[1]

DSC_1114-1024x576[1]

DSC_1119-600x1067[1]

DSC_1121-1024x576[1]

DSC_1127-1024x576[1]

DSC_1131-1024x576[1]

DSC_1136-600x1067[1]

 

augusti 2, 2016 0

Havet

By in Okategoriserade

Havet och stranden – kan man någonsin få nog av denna underbara plats?
Ny strand och nya vyer, hela tiden något nytt att upptäcka och fascineras över!
Kraften vågorna har då de slår mot stranden. En kraft som aldrig tar slut!

DSC_1088-1024x576[1]

 

augusti 2, 2016 0

Manuel Antonio 

By in Okategoriserade

Vägen är som så många gånger förr krokig och smal. Skillnaden är antalet bilar och restauranger och hotell som kantar den.

Här vill alla tjäna en slant. Parkerar du bilen utmed gatan längs stranden så får du den vaktad mot en slant. Kommersen och antalet turister når sitt max precis där vågorna ser som skönast ut. Vi suckar lite år spektaklet och önskar att det vore annorlunda. Önskar att paradiset skulle kunna få vara ett paradis utan kommers och människor som förstör. Vi stannar en stund,  men inte så länge. Vågorna och havet är underbart men det är för mycket som stör det vi vill njuta av.

Även nationalparken morgon därpå är full med besökare. Och visst det har sina fördelar, där guiderna stannar med sina kikare vet man att det är lämpligt att stanna för att se vad som gömmer sig i buskarna. Vi ser många apor och tvättbjörnar, rådjur, sengångare, krabbor, ett djur som liknar en blandning av kanin och hamster, ödlor och fjärilar i mängder.

Det blir en svettig vandring. Det är varm, över 30 grader och luftfuktigheten är hög. Stigarna är fina och vi hittar fram till små stränder, där vi kan bada.

Parkens största strand blir vår favorit. Vågorna sköljer över barnen som spolas iland och de njuter varje sekund. Energin och glädjen tycks aldrig ta slut!

DSC_1061-1024x576[1]

DSC_1046-1024x576[1]

DSC_1086-1024x576[1]

DSC_1068-1024x576[1]

DSC_1075-1024x576[1]

DSC_1104-1024x576[1]

DSC_1093-1024x576[1]

 

 

 

augusti 2, 2016 0

På jakt efter djur

By in Okategoriserade

Djur fascinerar både stora och små och vi har stora chanser att se dem här. Barnen har bäst ögon för att få syn på djur som gömmer sig i träden men de har även en förmåga att se djur som inte finns. En av Simons favoriter är sengångare och den har vi fått se vid flera tillfällen. Vanligen sitter de stil högt upp i träden och är svåra att se, men med lite hjälp från både andra turister och guider liksom våra egna skarpa ögon har vi sett dem både längns landsvägen och i regnskogen.

Kanske lite fusk, men ändå ett enkelt sätt att spana på djur är från hästryggen. Bägge barnen var eld och lågor över att få rida ut på egen häst en morgon. Tillsammans med guide spenderade vi 90 minuter i skog och på öppna fält. Vi njöt alla av stillheten och känslan av att rida fram. För oss som i princip aldrig suttit på en häst räckte tiden gott och väl. Bland de djur som vi inte sett tidigare och som vi hade turen att stöta på kan nämnas, två ugglor som satt och sov bara två meter från stigen och en vildhund, en coyote. Det finns alltid risker med det man gör och den största faran med hästtur var nog bägge barnens tjat om att de vill ha egen häst.

På väg till nästa stop på resan, för mer havsbad och besök i nationalpark, Manuel Antonio, passerande vi en flod där vi vid tidigare resa sett krokodiler. Och mycket riktigt, även nu, över 50 krokodiler ligger och vilar sig på flodbädden. Stora, fula och riktigt skräckinjagande djur. Trots att de är så hemska går det ändå inte slita ögonen från dem.

Framme vid havet på nytt och Manuel Antonio finns förhoppningar om att se ännu mer djur. Men besök i parken får vänta tills nästkommande morgon.

DSC_1081-600x1067[1]

DSC_1056-600x1067[1]

DSC_1030-1024x576[1]

DSC_1023-1024x576[1]

DSC_1019-1024x576[1]

 

 

juli 30, 2016 0

Adrenalinkick högt över träden 

By in Okategoriserade

Så äntligen är det dags för Zipline. Kanske är det mest Martin som längtat men trots min höjdrädsla ser jag mot skräckblandad förtjusning mot förmiddagen.

Turen är bokad på Selvatura park och vi liksom alla andra turister står redo för att prova ut selar och hjälmar. Noggranna instruktioner ges och vi klättrar upp på plattformen åtta meter upp i trädet. Barnen tycker det är kul medan mina ben skakar. Tur jag inte hinner tänka innan barnen en och en har kastat sig ut på linan. Den första av de 13 banorna är inte lång men efteråt är det både skakigt och härligt på samma gång. Barnen är redan iväg på nästa bana så det är bara att hänga på – ingen tid att ångra sig här inte!

Ibland åker barnen själva och ibland åker de tillsammans. På de längsta banorna 650 meter respektive 1000 meter får de åka med en guide då de är för lätta själva och därför inte når fram till nästa plattform med egen vikt. Högt över träden och ravinen flyger vi. Utsikten är fantastisk för de som vågar titta ner eller ut över skogen. Vinden tar tag i oss och det fläktar ordentligt här uppe på sina håll. Som mest var vi 70 meter över trädtopparna på de gigantiskt stora träden. Känslan för avstånd och höjd suddas ut!

En till synes gammal hängbro synes här och där mellan träden. Det visar sig inte vara någon gammal bro utan snarare filmrevisita från inspelningen av Paddington. Barnen blir eld och lågor och det spanas sedan ivrigt efter Paddingtons trädkoja. Vi ser dem inte men vi blir alla sugna på att se filmen på nytt!

Förmiddagen har bjudit på sol och moln om vartannat medan eftermiddagen utlovar regn. Trots prognosen bestämmer vi oss för att ge oss ut på en vandring i barnens regnskog. Guiden vid ingången ger oss mer information om reservatet och dess tillkomst 1986. En biolog besökt och informerade en grupp svenska skolbarn om Monteverde och hur betydelsefull regnskogen är. Det resulterade i att skolbarnen startade en insamlingen för att bevara skogen. Insamlingen spred sig sedan till inte mindre än 44 länder. En av de skolor som engagerade sig var Trädgårdsskolan i Huskvarna och Martins klass. Tala om häftigt – här står vi 30 år senare i en skog Martin som 8-9-åring samlat in pengar för.

Regnskog som ligger framför oss är inte mindre än dryga 30 000 fotbollsplanener stor. Här finns både unika djur och växter. Jaguaren är en av skogens viktiga men också sällsynta djur. Vi ser ingen jaguar, faktum är att vi inte ser så mycket alls. Efter tio minuters promenad så möter istället regnet oss och efter fem minuter är vi genomvåta! Ett tropiskt regn är som att vrida på vattenslangen för fullt. Vi vandrar vidare och korsar mellan de stora vattenpölarna som bildats på stigen. Vi inser att vi trots regnjackor, goretex och regnskydd på ryggsäcken står oss ganska slätt mot regnet. Vi kortat ner promenade och tar en kortare runda. Vi ser djur i storlek som en hare och vackra fjärilar. En fjäril som vi ser är sååå vacker med delvis genomskinliga vingar. Fåglar hör vi, medan apor, sengångare och Jaguarer lyser med sin frånvaro.

DSC_0979-600x1067[1]

DSC_0982-1024x576[1]

DSC_0987-600x1067[1]

DSC_0988-600x1067[1]

DSC_0996-1024x576[1]