augusti 5, 2017 0

Mt Evans

By in Okategoriserade

Helgens bilutflykt styr mot Mt Evens, den högsta toppen i klippiga bergen där man dessutom kan köra bil så gått som ända upp på toppen – upp till över 14 271ft (4350m). Vi förser oss med dricka och energi och åker iväg. På vägen är planen att stanna för ett litet break i Evergreen. På vägen dit ser vi hjortdjur som betar och det känns så där alldeles idylliskt. Det är vackert i bergen och även Evergreen gör oss inte besvikna. Vi går runt i småstan, tittar på fiskarna som är på jakt efter kvällsmat eller kanske lunch. Staden förbereder sig dessutom inför eftermiddagens duckrace som ska gå genom stan. Vi har inte tid att stanna någon längre stund, även om det är fint. Vi kör vidare uppför. Backarna tycks aldrig ta slut. Inte cyklisterna heller som sliter. Man kan riktigt känna hur deras ben skriker av mjölksyra i de brutala backarna.

Innan vi åker in i nationalparken löser vi ett årskort. Vem vet det finns säkert flera parker vi ska hinna uppleva under vårt första år. Även om vi klättrat rejält på väg till entren så fortsätter vi uppför.

Innan vi kommer upp till toppen stannar vi vid en sjö. Vi slås av hur oerhört kallt det är. Tjocka kläder har vi glömt att packa så det är bara till att bita ihop. Även om det är en kall vind så värmer solens strålar skönt. Vägen upp hit har kantas av brant stup, stenras, otaliga stenar och klippblock. Det är vackert och utsikten är milsvid. Snön ligger kvar på sina håll och lite djur ser vi allt. De berömda bergsgetterna ser vi dock inte utan vi får nöja oss med djur av den mindre sorten.

Sista biten från sjön och upp till parkeringen vid toppen slingrar sig utmed bergets sida. Temperaturen sjunker och ligger runt 9-10 grader. Burr. Det är svårt att föreställa sig att det var 30 grader när vi åkte hemifrån.

Det är gott om människor som liksom vi vill komma allra högst upp. Där vägen tar slut blir det till att parkera bilen, trotsa kylan, den tunna luften och knata uppför. Det är en mäktig syn som möter oss. Det märks att vi är uppe på över 4000 meters höjd. Dubbla höjden av Kebnekaise! Luften är tunnar här upp men jag hade ändå trott att syrebristen skulle kännas av mer i form av mer andfåddhet. Väl på toppen biter vinden i från alla håll. Trots det har vi ingen brådska ner. Vi njuter av utsikten över det karga landskapet, över snö och alla andra bergstoppar som tittar fram.

På vägen ner kommer bakslaget för Martin – huvudvärk. Även jag får huvudvärk, även om den kommer först när vi kommit hem – en släng av höjdsjuka kanske.

Leave a Reply