september 8, 2017 0

Nu är det dags

By in Okategoriserade

Väckarklockan ringer tidigt, om två timmar går flyget över Atlanten och vårt äventyr i Denver börjar.
Från det att Martin fick frågan om jobb i Denver till vi ni står redo med nio välpackade väskor har allt gått i ett rasande tempo med miljoner saker att ordna med. Oavsett om vi glömt ordna något eller ej så är vi iaf redo att åka och en ny tid i våra liv börjar.
Det känns lite konstigt att stå här tidig morgon på lilla Jönköpings flygplats. Tror knappast att någon av oss förstår vad vi har framför oss. Ända in i det sista har det varit att ordna med försäkringar på bil och hus, försäljning av bil, kalas för Linn, pyssla med tider så vi hinner träffa så många kompisar som möjligt, ordna med adressändring för oss och företaget, fixa med bankärenden, ordna bil i USA, betala hyra av hus, styra upp uthyrningen av vårt hus hemma och så allt annat som jag inte räknat upp.

Även om allt gått snabbt så står vi äntligen här i början på vårt nya äventyr. Vi längtar. Längtar efter att hitta en ny vardag, ett nytt hus, ny skola, jobb och kompisar.

In i det sista har livet varit hektiskt, får hoppas på lite lugn och ro på flyget över Atlanten innan allt praktiskt ska fixas på andra sidan havet. Tre och en halv veckas semester i Asien har varit underbar men ändå inte riktigt så avkopplande som jag hoppats på. Förutom att klämma ingen kurs med tillhörande tenta i KL så har det känts som om resan till Vietnam och Malaysia bara var en transportsträcka mot något annat.

En vecka i Sverige innan flyget över Atlanten var en härlig tid. Att få bo hemma hos sina föräldrar och få umgås på heltid var länge sedan sist och har känts toppen. Även barnen har tyckt det varit mysigt att umgås med mor- och farföräldrar.

Att säga hej till familj och vänner har inte varit lätt. Det har varit många hård och långa kramar. Men ändå har barnen sett fram emot äventyret med öppna armar. De är bägge två nyfikna på livet och världen. Att upptäcka vad som finns runt hörnet driver dem och gör att de trots saknad blickar framåt och nyfiket tittar mot vad komma skall. Deras inställning gör resan lättare för oss vuxna. Att inte behöva förklara och försvara ett beslut känns skönt. Förmodligen förstår vi inte hur skönt det är. Det går nog bara förstå först om man upplevt protest och förtvivlan från sina små liv.

 

Leave a Reply