Videfors

Mycket har hänt denna underbara långa sommar sedan vi kom hem från Malaysia.

Nu är vardagen åter. Jobben har startat (för Martin nästa vecka) och barnen har börjat på dagis. Simon är redan i full gång och Linn tar sina första trevande seg på okänd mark. Men det går bra. Förhoppningarna att det fungerar bra när läget är skapt nästa vecka är stora .

Linn harockså hunnit blivit stora! damen, 1 år gammal och med mycket spring i benen och upptäckarlust! En härligt jobbig tid. Fråga Martin han vet hur det är att jaga på dagarna !

Sommaren i Sverige har annars gått i långsamhetens och njutningens tecken. Besök hos kusiner i Göteborg, hos mammas kusiner i skåne och i grannarnas sommarhus i Båstad. Självklart har vi också haft 1årskalas och haft besök av vänner från när och fjärran.

12►

Sista kvällen i KL spenderas vid tvillingtornen. I parken utanför finns en maffig fontän som drar barnens intresse.

Vi tittar på tornen och fontänen och får därefter en lätt åthutning av en säkerhetsvakt. Simon lyckas nämligen sticka ut foten genom spjälorna i ett räcke. Naturligtvis trillar skon av och faller ner på våningen under. Nu är skon en foppatoffla så den är inte så värst tung men säkerhetsvakten är bister när han lämnar toffeln till Karin och säger “be more careful next time”.

Tillbaka på hotellet där det som vanligt är överskott på personal. De lyckliga och vackert klädda tjejerna som jobbar i Loungen skojar och vinkar till barnen när vi rör oss mot rummet.

Väskorna är packade och Malaysias sista utflykt för den här gången blir fågelparken.

Frågan är om inte det här är det bästa med KL. Sista tiden på semestern gäller det att njuta ordentligt.

Fönstren på hotellrummet är i perfekt höjd för att leka motorväg. Enkel sysselsättning.

Eftersom Karin i princip alltid skär sig på familjen Wennerbergs vassa knivar är det dags för lite övning på hemmaplan.

Det stora inköpet den här resan blev en hög med knivar av märket Global. Nu ska det hem och skäras med klass!

Vägen till själva inköpsstället företogs med buss. Buss genom Kuala Lumpurs rusningstrafik visade sig bli spännande. I ett land där man kör om både på höger sida, vänster sida och i blinda kurvor visar det sig att man använder förlöpare i stadstrafiken.

Regler enligt följande… Det finns alltid en förare plus en biljettansvarig/förlöpare. Om det är mycket trafik skickas förlöparen ut till nästa korsning. Där står han och vinkar och viftar och stoppar trafiken i motsatt körriktning. När kusten är klar har bussen rätt att använda fel sida vägen. Smidigt…

På gator där det är för långt mellan korsningarna kan man köra på fel sida av vägen tills man får möte. Då gäller det att stanna på rätt ställe (fel sida av vägen är OK) så att man ändå kan mötas.

Vi passar på att ägna lite tid åt att bada i hotellets pool. Det är märkligt nog så att tiden faktiskt går ruskigt fort även om vi inte gör så mycket.

Det är ganska intressant hur barn som pratar engelska verkar ha extremt lite förståelse för barn som INTE pratar engelska. Det är nästan som om de tycker att det är konstigt och blir irriterade på barn som inte förstår. Andra barn dras till Simon som magneter och de flesta är engelsktalande… De som inte varit engelsktalande har inte uppträtt på riktigt samma sätt.

Igår var vi på besök på KLCC Aquaria -ett akvarium med bland annat en 85m lång undervattenstunnel i glas och en hel del läskiga havsdjur där rekordet nog var en nätt liten firre som kunde bli uppåt 4,5m lång. De övriga besökarna tvingades lyssna på en hel del svenska ur Simons ordförråd.

Dagen bjöd också på test av massagestolar. Inget köp, till försäljarens besvikelse.

Mmmmm. Frukost kompletteras med varma scones och fantastiskt gott kaffe.

Rumstariffer i Malaysia är inte att lita på. “Promotions” och “discounts” blandas i en salig röra. I Mersing bodde vi på Timotel. Där var listpriset på vårt rum RM230. Eftersom det fanns “promotion” så åkte priset ner till RM180. Med lite “discount” landade vi på RM145…

I Kuala Lumpur bor vi på Istana. Istana är femstjärnigt och så fort taxin rullar fram till entréen får vi en bunt piccolos, dörröppnare och en personlig eskort som genast rycker in och tar hand om Linn på halsen.

Lobbyn är storstilad och lyxig. Ett standardrum på Istana kostar vanligtvis 2500kr per natt, men vi lyckas kapa åt oss ett rum för 500kr/natt. Inte dumt…

Antal stjärnor går hand i hand med priserna på hotellet i övrigt. Frukost på hotellet är inget alternativ – det kostar 125kr/person. En öl kostar 50kr – vi är vana vid 13kr… Istället äter vi frukost utanför hotellet till en tredjedel av priset.

Rummet är iaf stort och har utsikt mot Twin Towers och man har nära till det mesta. Poolen är inte heller fy skam – med små vattenfall som livar upp .

Vi bor över i Mersing än en gång. Vi vill nämligen hinna med bussen till Kuala Lumpur som går 10:00. Bussresan ska ta sex timmar inklusive en rast på 20 minuter för lunch.

Vi hade förväntat oss en riktigt jobbig resa men barnen visar sig vara fromma som lamm under de sex timmarna resan tar. Märkligt…

Lunchen blir på ett hak mitt ute i ingenstans där engelska inte är gångbar och där maten är av bufféstuk med rätter där hela fiskhuvuden samsas med rätter som man bara kan gissa sig till.

Simon och Karin vågar sig på några rätter men jag hoppar och köper istället med mig några brödbitar som även Simon lockas av.

När vi anländer till Kuala Lumpur hällregnar det – ett riktigt tropiskt regn. Vi stannar till vår förvåning inte på den busstation vi är vana vid. Den är tydligen stängd för renovering. Istället blir vi avsläppta utanför stan, där tak och skydd från regnet visar sig vara en lyxvara. Med hjälp av en ivrigt vinkande säkerhetsvakt får vi tag i en taxi.

I Kuala Lumpur regnar det så att det går vågor på vattnet som står på gatorna och trottoarerna. Det är en härlig känsla – men väldigt blöt…

Sista dagen på Tioman ägnades åt en utflykt med båt. Båttaxi är relativt dyrt men det går absolut hem hos både stora och små.

10-15 minuters båtresa från Panuba ligger Monkey Beach. Strandvägen tar det 50 minuter att ta sig dit (utan barn) vilket gör att båt i princip är enda alternativet.

Väl framme väntar en lugn och öde strand med klart vatten. Tyvärr inget bra ställe för snorkling men ändå. Barnen badar nakna och njuter i fulla drag. Efter en timme ser det ut att dra ihop sig till ett tropiskt regn men himlen nöjer sig med några stänk. Skönt…

Vi har plockat med oss två rejäla omgångar fruktsallad som vi mumsar i oss sittandes under träden.

De få regndropparna verkar ha gett taxiföraren kalla fötter eftersom han dyker upp för hämtning nästan en timme för tidigt. Med sig har han lite smått oväntat Panubas kock (!) som tydligen följt med för att ta det fulla ansvaret för Linn under återfärden.

På vägen stannar vi och det hivas fram en limpa bröd som det ska matas hungriga firrar med. Simon tjuter av glädje när han håller handen i vattnet och låter fiskarna nafsa på handen.

Trots Pyton-kompisen vi sett tidigare och trots att vi faktiskt har två barn med oss så bestämde vi oss för en enkel djungelpromenad.

En liten stig är – utöver vattenvägen – det enda som förbinder Panuba med ABC där vi bodde tidigare.

Enkel? Jo, kanske relativt enkel om man bara har sig själv att släpa på. Smala passager, hala stenar och repklättring med två barn visade sig verkligen vara spännande. Och ansträngande… Linn bars hela vägen och Simon en större del vilket gjorde att promenaden som vanligtvis tar 15 minuter tog aningens länge tid.

Det roliga i sammanhanget är att vi faktiskt var på väg att försöka ta oss igenom från motsatt håll för några dagar sedan – med två vagnar.
Det gav vi upp ganska snart vilket var en ohygglig tur. Vi hade aldrig lyckats…

Väl igenom snåren tröstade vi oss med färskpressad Lime-juice och tog en båttaxi tillbaka till Panuba.

För ganska exakt fem år sedan var vi på Tioman Island och bodde på Panuba Inn (http://www.panubainn.com) som en del av vår bröllopsresa. Ett av de starkaste minnena från just Panuba var vårt prova-på-dyk som tydligt visade att mina öron inte pallade dykning och lät mig leva i en värld av “hörselosäkerhet” i mer än två månader. Nu är vi tillbaka!

Panuba ligger kanske två kilometer från Nazris Place och vi lyckas förhandla oss till en gratis hämtning med båt. Kanon!

Från vattnet ser Panuba riktigt häftigt ut. Trähusen klättrar upp längs bergssidan. De står på styltor högt, högt över marken och förbinds av myriader av gångar. Mellan husen finns också stora klippblock och man kan inte undvika att tänka på vad som skulle hända om en rejäl jordbävning drog igång…

Det mesta är iallafall bra – rummen är bra, restaurangen är kanon och stranden är OK. Dessutom är den Malaysiska gästfriheten som vi faktiskt ofta saknat på Nazris Place tillbaka och det är riktigt skönt. Även om Panuba inte har Happy Hour i baren så är det ändå en välkommen förändring.

Vi får dessutom hjälp med väskorna hela vägen från båten till rummet vilket känns omväxlande och skönt. Transporten sker (som överallt annars på Tioman) med moped och sidovagn och Simon passar på att åka med.

Vi passar dessutom på och låter barnen få stanna på rummet och leka några timmar. Det behöver både vi och de.